Alla har vi väl drömt om att någon gång få se en björn i vilt tillstånd, det har även jag gjort, men jag skulle mer än gärna vilja ha mitt björnmöte ogjort. Det blev alldeles för spännande och farligt.

                                                                   Bildtext: Här förekommer ingen falsk marknadsföring.

I byn Auktsjaur där jag bor finns gott om björnar i skogarna runt om. Varje sommar görs det flera björnobservationer inom en radie av 1 mil. Hur många mil har man inte kört bara för att kanske få se en skymt av denna varelse, på vägar som i det närmaste liknade en kostig. Det är konstigt att bilen inte gick sönder.

Det som hände mej och min hund Mimmi började då vi skulle göra en av våra dagliga skogspromenader. Det var den 7 okt 2002.

Jag tänkte att vi skulle gå en annan runda än den vi brukar gå i vanliga fall. Vi hade gått i ca 30 minuter då vi tog av och skulle gena hemåt. Vinden blåste snett från vänster. Mimmi höll sig ca 10 m framför mej, då fick hon vind från något och skällde till några grova skall och sprang mot vindriktningen, sen blev hon tyst. Jag brydde mej inte så noga om att titta vad det kunde vara, trodde att det var någon räv eller något annat litet djur som var intressant. Det hör till saken att vi just hade passerat ett gammalt rävgryt.

Då hör jag hur det börjar knaka och braka och så ett konstigt läte. Det lät som en ren, så jag tänkte att det var gott om renar här. Jag tittar åt det håll där Mimmi försvann för att se om jag skulle få syn på henne. Då ser jag henne en liten bit bort, 30-40 m, och framför henne något mörkbrunt. Aha, det var en älg tänkte jag. I samma veva ser jag att det är en JÄTTEBJÖRN som hon springer bakom. Den var mer än dubbelt så stor som Mimmi. Den var alldeles mörkbrun med något brunorange manke. Det var troligtvis en gammal björn som hon hade stött upp.

Tankarna snurrade fort i huvudet. Jag hade hört att man ska inte skrika då man har björn i närheten, och när det är en hund inblandad och den kommer till matte (eller husse) kommer björnen efter.

Björnen sprang inte så fort (vem gör det då man är yrvaken) och hade Mimmi precis bakom sig. Då vänder björnen på huvudet och tittar mej rakt i ögonen. Den blicken glömmer jag aldrig. Jag skulle ropa på Mimmi, men det kändes precis som om någon försökte strypa mej. Jag lyckades få fram ett konstigt ”Mimmi” och som tur var så kom hon direkt. Jag stod kvar några tiondelssekunder för att se om björnen följde efter, men det gjorde den inte. Då vände vi på klacken och då hör jag att det visslar på min andra sida. Björnen som Mimmi stött upp bakom mej, och kanske en annan björn på min andra sida, det hade jag varken tid eller lust med att undersöka. Fy sjutton så hemskt. Jag kollade noga flera gånger om den skulle få för sig att följa efter. Vi tog oss hem ganska fort från skogen den dan.

Jag och min man var dit på kvällen och mätte hur långt det var mellan jag och björnen. Det var endast 20 meter från där jag stod och till där björnen hade legat under en risig gran.

Att Mimmi var så tuff har nog sin förklaring i att hon kände sig ganska trygg då matte också var så nära. Hon skulle bara veta vilken obeskrivlig skräck jag kände då jag såg att det var en björn hon jagade. Det kallas visst för BJÖRNFROSSA.

Ett är då säkert, jag tar den vanliga skogsrundan i fortsättningen. För säkerhets skull….

Björnmöte nr 2 var den 12 sept -07.

Som vanligt skulle jag och hundarna ta en skogspromenad innan vi åkte till jobbet.

Bara en liten bit från vårat hus har vi våran slinga som vi går varje morgon. Då får dom alltid vara lösa för det brukar aldrig vara nåt vilt där.

Först går vi förbi 2 små tjärnar där jag brukar vara mycket och träna hund.

Efter ytterligare en liten bit delar stigen på sig som ett Y.

Stigen till vänster följer skogskanten och den till höger går över ett kalhygge.

Jag vek av till höger och samtidigt ser jag nåt i ögonvrån på stigen som går till vänster.  Det var mörkbrunt och stort. Sen en lite mindre sak.

Älgko med kalv var det första jag tänkte på.

Men då jag tittade dit var det en björnhona och en av hennes ungar som stod på bakbenen och tittade på oss. Bakom dom var det ytterligare två ungar.

Jag tvärstannade och bara stod och gapade. Kunde inte riktigt fatta att vi skulle träffa på björn just där. Det är ju bara ca 300 m till närmaste hus och ca 500 m till där vi bor.

Björnhonan och jag stod och tittade på varandra i några få sek sen slängde hon sig in i skogen igen och försvann med sina tre ungar. Allt gick så fort.

Anståndet var nog inte mer än 50 m.

Vilken tur att hundarna inte hann se dom och att vi hade rätt vind. Annars vet man aldrig vad som kunnat hända.

Björnhona med ungar är inget att leka med.

Sessan hon ville fortsätta stigen som gick till vänster. Men jag sa bara att NU GÅR VI HEM.

Då jag vände på klacken och började snabbt gå hemåt tittade dom så förvånat på mej. Dom tyckte nog att dom hade en konstig matte som hade så bråttom hem.

Jag vet inte hur stora årsungarna är vid den här tiden på året. Men dom jägare som jag har pratat med tror att det var fjolårsungar. Dom var ungefär i samma storlek som hundarna.

Då var det slut med att gå och rasta hundarna där.

Numer går jag efter landsvägen med hundarna i koppel.

Det är ju även efter den där slingan som jag har mitt svampställe med Karl Johan.

Ska jag våga gå där nästa år och plocka dom läckra svamparna eller....

En fantastisk upplevelse som ändock förstör ganska mycket för det normala livet på landet.

Varför är just jag utvald att få träffa på björnar i skogen.

Min svärfar som är 82 år och har vistats mycket i skogen, både med jakt och i jobbet har aldrig sett en endaste björn.

Varför just jag